Nu är det (för) mycket. Jag och Lars drunknar i jobb och jobbar alldeles för sent om kvällarna, när vi kommer hem så drunknar vi i alla bröllopsförberedelser. The to-do-list har utökats enormt.
Just nu sitter jag och planerar och pillrar med festprogrammet och vigselprogrammet. Inte nog med detta så känns det som att vi blir motarbetade och genom villovägar har vi hört klagomål över vilka vi bjudit och inte bjudit. Detta är givetvis inte okej. Fotografen har tydligen fått kronisk PMS. Prästen gillar inte alls mitt drömupplägg över hur vigseln ska se ut och det blir tvär-NEJ på många önskemål. Varför får man inte smälla en glitterbomb i kyrkan liksom? Varför måste man sjunga psalmer?
Hade inte Lars varit en så fantastisk kille hade förmodligen jag blivit tvångsintagen på rättspsyk. Vi gifter oss för vår skull, inte för någon annans skull.
Det enda jag längtar efter just nu är att Lars blir min förevigt och vi kunde därmed lika gärna gifta oss på en öde ö iklädda pantalonger for all I care.
